Dry Your Eyes
Jag gör val, jag väljer bort en massa och känner mig som en skit.
Folk säger att de förstår men nej, det gör ni inte.
Ni fattar verkligen inte hur det känns att missa allt, trots att jag själv väljer.
Ni fattar inte hur det är att inte kunna träffa sin pojkvän när man vill.
Träffa honom bara för att hämta en tröja.
Ni vet inget om långdistans.
Jag vill iväg härifrån för det händer så fruktansvärt mycket som jag mår dåligt av. Jag vill inte vara hemma på helger, jag vill vara här ifrån.
Jag vill iväg för hos honom mår jag bra, han förstår varför jag mår dåligt och han vet vad han ska göra för att få mig att må bra.
Ni fattar inte hur många gånger jag gråtit för att jag missar allt, väljer bort saker.
Jag gråter för att jag inte kan träffa honom, för att vi aldrig kan vara "normala".
Gråter för att jag missar saker hemma, för att jag inte kan träffa honom.
Ni säger att ni förstår men hittills har jag bara träffat en människa som faktiskt förstår vad jag känner.
Hon har inte själv haft långdistans men vet hur det är att vara kär och inget annat än att vilja vara med den personen.
Jag skriver de inte för att provesera eller nåt. Jag skriver bara vad jag känner och vad jag känner håller på att rinna över.
Fast jag förstår dig faktiskt, har killen i Kalmar :/ tar väl sisådär 5 timmar med bil, tåg och buss är ännu värre iomd att tåg innefattar en jäkla massa byten och buss måste jag först åka upp till Stockholm för (och då blir det ju 1,5 timme åt det hållet). Det suger. Det tär på en och det tär på förhållandet.