Jag gav inte upp på honom och han gav inte upp på mig.

Alla hjärtans dag.
 
Såg en artikel om två par som varit gifta i 50 år. Jag tycker det är så fint och önskar att vi hade samma menatlitet som förr i tiden. Det känns som att man inte gav upp lika lätt då.
Idag är det som att så fort man går igenom något lite tyngre så ger man upp, man vägrar prata om det och förändra på tillvaron, man slutar bara bry sig.
Visserligen är det lättare idag att skilja sig och flytta isär, dels för att kvinnorna kan stå på egna ben och inte är lika beroende av mannen längre. Även mentaliteten överlag gällande könsrollerna har förändrats. Jag blir ändå så trött på att folk ger upp och klagar på att de aldrig hittar kärleken. Ledsen att säga detta men en förälskelse håller i max 11 månader, rent hormonellt. Efter 11 månader kan du inte producera samma lyckorus som när du är förälskad och förälskelsen börjar anta en ny form. 
 
Livet är inte lätt, ett förhållande är inte lätt. Allt som ett förhållande innebär och allt som följer med är inte lätt att hantera varje dag, det är inte en dans på rosor men vad sjutton gör det? Är personen värd att kämpa för? Ger du upp mer av dig själv än du borde? Vill du va med denna person?
 
Dels så tycker jag inte man ska gå runt och må dåligt men jag tror att folk är för självcentreade. Allt handlar om mig, mig mig. Mitt välmående, mitt liv, min hälsa, mina tankar.  
Tillsammans är man starka, det gäller bara att försöka minnas det när det är tungt och tufft. 
 
Jag och Marcus har inte haft det perfekt, vi har haft ett rent helvete. Inte bara under en vecka eller två utan mer upp emot ett år. Jag gav inte upp på honom och han gav inte upp på mig. Innerst inne vet jag att vi är bra för varandra och att vi ska vara tillsammans.Så här är vi, snart 3 år in i vårt förhållande och jag har velat ge upp ett flertal gånger, men det har jag inte. Idag är jag lycklig att jag aldrig gav upp, idag är vi starka, idag ser jag ett liv med honom. 
 
 
 
Allt och Inget | | En kommentar |

Tunnelbanan

Jag är sämst, när jag mår dåligt trillar jag ner i det där hålet och orkar inte träffa eller prata med någon. Tycker synd om mina vänner som får stå ut med mina bortfall ibland. 
 
Nu mår jag mycket bättre och allt känns bättre över lag. Var en riktigt tuff period då hela livet snurrade och jag visste varken upp eller ner. Nu är det som sagt mycket bättre.
 
Träningen har jag kommigt igång med också, 5e veckan på mitt löpprogram och jag kunde inte vara stoltare. 
 
Idag börjar ju Tunnelbana! Det betyder att torsdagar är uppbokade med Simon för middag och WT (Whitetrash-torsdagar) som vi så fint kallar det. Det betyder att vi äter middag tillsammans, kollar på tunnelbanan och det viktigaste, mjukisbyxor är ett måste! Jag är taggad till tusen och det ska bli så kul att se programmet igen samt att träffa Simon varje vecka. 
 
Old pic på mig och Simon. 
 
Allt och Inget | | Kommentera |
Upp