Är jag en hycklare?
Hur ska jag förklara detta…
Nu när stormen börjar lugna sig och varken jag eller mina föräldrar har kontakt med mitt ex, Idioten, börjar det äntligen lägga sig och bearbetningen har verkligen börjat ge med sig.
Under senaste tiden har jag haft ett enormt stöd av vänner, familj och en speciell person.
Jag hyser ingen kärlek eller sentimentalitet gentemot mitt ex eller våra år tillsammans, hemskt nog är jag överlycklig att jag äntligen slipper honom. Så sjukt hur man kan ändra känslor gentemot en människa bara sådär. Men någonstans har jag ju tvekat länge, längre än jag kanske vill erkänna för mig själv för det betyder att jag varit svag som inte tog tag i saken. Det finns så mycket som varit så konstigt genom våra år tillsammans men som jag valde att blunda för. Varför vet jag inte, av kärlek? Kanske, eller för att jag blivit manipulerad. En jävel med ord är Idioten, det måste jag medge.
Hur kunde jag vara så dum, när något inte känns rätt, och något känns fel ska man inte stanna oavsett om man är rädd för att bli ensam. För i grund och botten var det väl kanske det, rädslan för att bli ensam…
Jag känner inte speciellt mycket gentemot situationen längre, det är mer de här två jävla frågorna jag konstant ställer mig och som jag aldrig kommer få svar på som är den jobbiga delen.
”Var jag inte värd mer än så? Var något sant under alla år?”
Det är dessa två frågor som snurrar och frågan om hur mycket jag är värd sitter hårt. Oavsett om jag vet vilken konstig människa jag varit med kan jag inte skaka av mig känslan av att jag inte är värd något. Så djupt sitter hans klor, känslan av att man är utbytbar bara sådär. Det måste ju betyda att man inte var värd ett piss, eller?
Jag är inte värd mer än det här, jag är inte värd något eftersom det gått så lätt att bara glömma och gå vidare. Jag är inte värd något eftersom det är så lätt att vara elak gentemot mig. Jag är inte värd något eftersom jag bara fått höra hur hemskt vårt förhållande var och hur bra allt är nu. Jag är inte värd något eftersom alla känslor verkar vara som bortblåsta på bara några veckor, så pass mycket att man kan flytta ihop med någon annan. Var något sant av det han sa eller gjorde under våra år eller utnyttjade han mig för bostad?
Jag är kanske en hycklare eftersom jag säger att jag inte känner något men efter allt han gjort (det som ledde till at vi gjorde slut) och allt efter har gjort att jag inte känner något. Hade han inte gjort det mot mig hade det nog varit betydligt svårare. Jag vet ju att våra år betydde något för mig men nu är det jävligt svårt att sätta fingret på vad eller se tillbaka på åren som glädje eller kärlek.