Hat och kärlek, allt i ett.
Fyfan vad jag är arg. Jag har blivit så lurad senaste åren att jag blir rädd. Hur en människa kan vända och bli så kall och oempatisk. Förbannad och så jäkla skönt att ÄNTLIGEN kommit ur den där skiten. Jag ser ju nu hur jävla skevt dessa år har varit, men när man är mitt inne i det är det svårt att se på något utifrån.
Nu kan jag äntligen börja bygg upp mig själv igen, för den Marie jag var känns som om hon är långt bort.Jag har fått dåligt självförtroende och har intalat mig själv att det varit fel på mig.
Men jag har inte gjort något fel, eller vissa saker men det stora hela, jag är inte konstig. Jag har bara funnit där och ställt upp när det behövts, bett om hjälp som har övergått i tjat om hushållssysslor för det gjordes aldrig. Är det för mycket begärt? Tydligen.
Det låter tyvärr som att du och jag är i lite samma situation. Så du är åtminstone inte ensam. KRAM!