Det här med livet.
Vet ni hur mycket jag önskar att jag kunde säga att allt blir lättare för var dag?
Just nu känns det som om det blir sämre och sämre för var dag.
Hålet blir större, ensamheten känns mer påtaglig.
Jag vet att alla går igenom sådanthär någon gång, men hur klarar sig alla?
Det här var mannen jag såg mig själv gifta mig med, skaffa barn med.
Men ändå var jag inte nöjd, ändå behövde jag springa iväg och kasta bort allt för att "hitta mig själv".
Missförstå mig inte, jag vill hitta mig själv, men nu i efterhand önskar jag att jag kunde göra det med honom vid min sida. Känns ännu jobbigare nu när man ser alla andra bli gravida.
Men herregud, vi är 22, ska fylla 23år....vi har inte brottom....