Don't touch the flame
Jag har bara ett ord. OJ.
Vad många år jag har använt det här som en dagbok, bilddagbok, skithink och balja att fylla med lycka.
Att läsa igenom år efter år av upp och ner gångar. Tankar och uppelvelser. Bra dagar och dåliga dagar. På så sätt är jag väldigt glad att jag aldrig bytt helt, att jag alltid kommit tillbaka hit - troligen pga den otroligt bra titeln.
Senast tiden jag skrev hade jag världens depp svacka, jag visste varken upp eller ner. Livet gjorde en 180 graders sväng och inget blev riktigt som någon trott.
Sen dess har jag bott ensam, hittat mig själv till viss del. Lärt mig hur det är attt stå på egna ben.
Jag ska inte säga att det varit lätt, för tro mig kära du, det har det verkligen inte.
Jag har aldrig känt mig så förvirrad, trampad på, sviken och arg som jag gjort. Men inte heller lika glad, sprallig och full av liv som även det har fyllt min vardag.
Mitt huvud är fortfarande fullt av funderingar. Funderingar som kanske borde yttras men som inte alltid kan kläs i ord. Funderingar som bara jag kan svara på med hjälp av någon annan.
Något jag har lärt mig om mig själv sista tiden är att oavsett vad som händer, så ger jag inte upp OM jag ser något värt att kämpa för. Efter flera år av att veta hur det är att ligga på botten och frenetiskt försöka ta sig upp till ytan och den frihet som det skulle ge har gjort mig stark. Jag kommer alltid kämpa för vissa saker, om jag ser ett värde i det.
Jag finns, jag lever och jag vet vad jag vill.
