Only Human

Det här med besvikelse. Den kan komma i många olika former och storlekar. Du kan bli besviken över en småsak eller något större. Du kan bli så pass besviken att det får dig att tänka om, och det kan vara någon som du knappt ängnar en tanke åt efter några minuter. Oavsett så är besvikelse en oerhört jobbig känsla och ofta kommer den ju inte ensam.  Besvikelse följs ofta av ilska, sorgsenhet eller otillräcklighet.

 

Så hur reagerar man när man anser att en person har totalt bortprioriterat dig? Hur ska man känna när en person man trodde man var nära till uppenbart har slutat känna likadant?

 

Jo jag gör så att jag går vidare. Det låter hårt men efter några år har jag insett att jag orkar inte. Jag orkar varken lägga energi eller tid på att försöka mer, för det ger ändå inget tillbaka. Jag är trött på att välja vänner som inte anser att jag är lika viktig för dem som jag anser att dom är för mig.

Jag har haft nog med besvikelse inom detta område för att ens orka engagera mig mer.

 

Du har nu officielt bränt dina chanser, och tro mig, hade du behandlat mig med samma respekt som jag behandlar dig hade vi haft en oerhört fin vänskap. Men du har gjort ditt val.

 

Det skålar vi för och höjer våra glas för nya utmaningar och nya vänner.