Nytt kapitel i livet.
Låt mig utveckla. Jag och min sambo sedan tre år tillbaka (tillsammans i 3,5 år) har separerat.. Jag vet att det är vanligt att man skyller på varandra men i detta fall var det bara hans fel. Han gick bakom min rygg och pratade med någon annan tjej. Lögner och dolda saker. Däremot kan jag väl med handen på hjärtat säga att jag under en längre period hade gått i tankar som "Är detta rätt, är han rätt, vill jag det här". Kommande veckor blev kaos med polisen iblandad (hot om självmord) och en del fylla. Jag och min familj hjälpte honom så gott vi kunde, vi skaffade en provisorisk lägenhet (då det är min egen lägenhet vi bott i). Jag trodde någonstans att vi skulle kunna sköta det snyggt eftersom jag valde att bete mig och inte vara en bitch och otrevlig. Istället valde då mitt ex att bli en idiot, betett sig illa och tryckt på mina knappar för att såra mig och göra mig upprörd när vi väl har haft kontakt.
Det hela har slutat med att jag har lämnat över allt till min pappa och jag har blockat honom på alla sociala medier och ställen där han kan kontakta mig. Nu börjar däremot min pappa bli riktigt less också. "Man kan tro att han är 12 år och inte 26 år som ha egentligen är" - pappas ord inte mina.
16 oktober. Då hoppas jag innerligt att allt är slut. Det är det datumet vi fått att han får tillgång till sin egen lägenhet. Men lögner är ju en del av hans vardag och ibland tror jag att han tror på dem själva.
Så efter 3,5 år måste jag nu ta reda på vem jag är, vem är Marie. För någonstans på vägen har jag tappat bort mig själv. I efterhand inser jag vilket sjukt förhållande jag varit i, där jag blivit nertryckt och alltid fått höra att det är jag som är problemet. Men i själva verket har jag bettet mig vuxet och tagit hand om den här mannen samtidigt som mitt liv har blivit mindre och mindre mitt eget.
