Only Human

Jag sitter och läser inlägg ifrån början på detta år. Hur jag pratade om att jag behövde hitta mig själv och vara ensam. Någonstans där, precis efter att jag skrev det där gjorde jag precis just det.

Jag hittade mig själv, jag hittade tillbaka till den jag vill vara och den jag var innan jag försvann bort, jag insåg att jag inte behövde hitta mig själv för jag var redan henne. 

 

Jag bor ensam, jag är min egen och jag har insett mitt eget värde. Någonstans där insåg jag att jag alltid har varit den jag vill vara men bara undangömd, nertryckt och inte tillåten att vara mig själv. 

 

Jag hatar den människan jag blev, den människan jag tillät mig själv att bli, för efter månader, år av påtryckningar orkade jag inte mer. 

 

Jag har alltid upplevt mig själv som en stark människa, någon som gör det jag själv vill och inte behöver någon annan men det var precis det som försvann i slutändan. Jag blev någon annan för jag orkade inte vara mig själv, jag orkade och fick inte vara den jag är. 

 

Så här sitter jag, 7 maj 2018 och inser att den jag är duger. Den jag är, hör och häpna är faktiskt den person jag vill vara. Jag tänker inte låta mig själv bli något annat än vad jag själv väljer. Det här är min tid och lyckligare än vad jag varit från mitten av februari (enligt min dagbok) tills idag var länge sen jag faktiskt var.